laestadiusleden_text

I mitten av mars 2019 upptäckte jag Laestadiusleden, i samband med en resa på den finska sidan av Torne älv, med sikte mot Laestadii pörte i Karesuando och dito i Pajala. Två orter där Lars Levi Laestadius väckelse satte betydande spår, som lever kvar än idag.

Jag fotograferade startpunkten för Laestadiusleden, i Sieppijärvi (Kolari kommun) för min bok om Laestadius och väckelsen i norra Sverige (Recito 2025). Men först i onsdags (den 5 augusti 2026) kunde jag starta min första vandring på leden.

Laestadiusleden (Laestadiuspolku) var från början en enkel skogsväg för transport av hö från myrarna till Sieppijärvi, med omnejd. Men den användes även som kyrkväg. Eftersom ryktet om Laestadius botpredikningar spred sig med lavinartad hastighet, var det många som vallfärdade miltals för att få komma till Pajala och kyrkan i Kengis för att höra hans förkunnelse. Man färdades över isen på Torne älv vintertid och med båt på somrarna. En restaurering av denna led påbörjades 2003 på sträckan Sieppijärvi - Lappea (20,4 kilometer). Ett utomhuskapell uppfördes även i Kuurisenvaara och det invigdes av biskopen i Uleåborgs stift, Samuel Salmi, den 17 september, 2006.

Jag startade min vandring på Laeustadiusleden i onsdags, mitt på dagen, vid Sieppijärvi skola. Den var till att börja med lite igenväxt men sly och buskar hade röjts undan, så det gick ganska bra att gå i alla fall. Efter cirka två kilometer kom spångarna, som leder över myrarna. Här började problemen. Det visade sig att dessa tjocka bräder inte kunnat stå emot väder och vind, utan hade börjat ruttna och vittra sönder. På flera ställen hade de brakat ihop helt och ibland låg de ovanpå eller i vattnet. Området är inte lika bra utdikat som förr, och därför står vattnet högt på vissa ställen. Förr slog man gräs (som blev till hö) där, som transporterades till böndernas lador.

Jag tvingades avbryta min vandring och sätta mig på en stubbe. Johan gav dock inte upp, utan bad mig vänta några timmar, medan han gick 6-7 kilometer av leden (nästan ända fram till järnvägen, som man korsar innan man kommer fram till utomhuskapellet). Han ville fortsätta till kapellet (som ligger cirka 1 mil från startpunkten), men det gick inte. Spången var helt uppruttnad och marken var mycket sank. Att fortsätta hade inneburit risk för livet, och det ville han inte utsätta sig för. Han vände tillbaka och återvände oskadd, trots att spångarna brast på flera ställen under hans fötter.

Vi återvände till Sieppijärvi skola och bestämde oss för att köra till slutpunkten av leden, i Lappea (alldeles invid Torne älv). Vi fotograferade platsen där kyrkobesökarna tog sig över älven och träffade därefter en kamping-ägare, som just höll på att stänga anläggningen för dagen, klockan 22 (finsk tid). Han berättade för oss att det var mycket farligt att ge sig ut på Laestadiusleden. Det var inget att rekommendera, sade han. I stället visade han oss ett alternativ som innebar bilkörning, ända fram till utomhuskapellet i Kuurusenvaara (nära Kota). Vi körde på flera småvägar från Lappea, mot Sieppijärvi och kom tillbaka till startpunkten vid skolan. Sedan körde vi mot järnvägen, och därefter på flera andra småvägar. Slutligen såg vi skyltar som visade vägen till utomhuskapellet, och efter cirka 1 mil var vi framme vid denna plats. Det var nästan midnatt och augustimörkret hindrade oss från att ta bra bilder. Men lite ser man i alla fall på några av dessa foton. Övriga bilder från dagen är hyfsat bra och man kan bland annat se de bristfälliga spångarna, samt någon rastplats utmed leden (Heinävuoma). Sieppijärvi skola och andra byggnader är också dokumenterade, samt en eld som brann i närheten av Laestadiusleden, mitt i natten! Totalt körde vi 45 mil denna dag och vistades i Finland under 12 timmar. Vi var hemma klockan 02.15 på natten mot torsdag (den 6 augusti). Det var en intressant och givande resa med flera strapatser!